Hur härligt är det inte gå vilse bland orden? Att på sin lediga dag leta upp en riktigt bra bok, kanske en svullstig roman eller en obskyr diktsamling som man sprungit på bland hyllorna på ett dammigt antikvariat där man mest hade tänkt söka skydd från regnet. Bokstäver, ord och meningar så vackert tryckta på papprets släta eller ibland sträva yta. Eller i våra dagar, kanske på paddans kalla, rena skärm. Fast om vi ska vara ärliga, på dess ofast ganska flottiga yta. Oavsett – visst är det härligt att bara försvinna in i litteraturens magiska värld?
Karaktärer och röster som blir nästan lika verkliga som personer i ens omgivning. Riktigt välkonstruerade karaktärer, med personlighetsdrag så skickligt utmejslade att det hade kunnat vara människor av kött och blod. Man indentifierar sig med karaktärerna, man skrattar åt pinsamheter de erfar och man känner medlidande när de dras med motgångar och far illa. I bästa fall, vilket tyvärr också således blir i sämsta fall, önskar man att boken aldrig skulle ta slut. Att karaktärerna inte ska behöva åldras och i vissa fall, behöva bli framlidna.
När man väl har hittat sin genre och den där författaren eller författarduon som slår an rätt ton i en är man ju såld. Inte konstigt att samma karaktärer börjat dyka upp allt oftare i flera böcker i streck. Litteraturen tycks vara på god väg att bli en TV-serie. Fast det är förstås inget nytt, tänk bara på Hercule Poirot. Agatha Christie var kanske före sin tid. Det må faktiskt vara en bra sak. För när man kommit till en viss punkt i sin litteraturälskarbana finns det ju inte längre någon återvändo. Man blir så illa tvungen att förlita sig på att det kommer bli fler historier. Det är en risk man får ta. Om inte annat leder ens ständigt växande ordförråd till högre betyg på årets högskoleprov.
En annan metod är förstås att satsa på författarskap som av olika anledningar inte längre är aktiva. Då vet man ju vad man får och kan smaka på vartenda ord med förhöjd njutning, fullt medveten om att det man för stunden åtnjuter är en raritet. En pärla ur litteraturhistorien. När man sedan når författarskapets slut kan man söka sig till dess influenser och till skribenter som låtit sig inspireras av ens ”första kärlek”, om man säger så. På så sätt blir litteraturen oändlig. Vilket man som finsmakare ju förstås vill att den ska vara. En säker källa för gamla klassiker är förstås
Projekt Gutenberg, där det finns ett enormt arkiv av godsaker.
Om man vill ta det steget längre går det ju förstås att börja skriva själv. Då får man plötsligt full kontroll över hela projektet. Kanske man till och med får fans eller rentav blir rik och berömd. Möjligheterna är oändiga. Men nog är det skönt att få det hela levererat. I form av en härlig bok.
